En helt vanlig nördblogg

Kategoriarkiv: Musik

IMG_5880Hisingen, 2013.
En ung knegare som döljer sig under krökarnamnet ”Sekvensen” lyckas skramla ihop inspiration nog för att fylla ett kassettband med lokalgalla om Göteborg, Monica Zetterlund och att försöka kanalisera vardagen.

De flesta vet att jag är relativt svag för nostalgi och när jag fick det förklarat för mig att ”Klippt och stulet vol.1” skulle släppas på kassett så blev jag såld. Att dynga iväg ett par mp3:or via en zipfil i all ära, men när man får chansen att borsta av sin gamla datorkompatibla kassettbandspelare från 1986 så finns det inget bättre sätt att uppleva detta kassettband. Medans Öst- och Västtyskland fortfarande existerade så var det olagligt att lyssna på Västtysk musik i den östra delen. Det mynnade ut i att det distribuerades olagliga kassettband mellan gränsen och vänners vänner samlades för att lyssna på ett blandband med krautrock från väst. Helt plötsligt får ”Klippt och stulet vol.1” en högre innebörd för mig och jag inser att jag har blivit tilldelad en kassett från Göteborgs farligaste stadsdel, Hisingen.

IMG_5881När det gäller presentationen så har Sekvensen tänkt till ordentligt. Utsidan är ett klassiskt plasthölje i transparent och svart plast i separata delar. Kassettbandet i sig är gjutet i en grön färg, kanske kan det bero på det drogliberala innehållet blandat med raderna som fullkomligt spyr ut hatet mot att tvingas gå upp varje morgon när man vet att man bara kämpar sig fram för att kunna trycka en pizza i ansiktet på söndagen?

IMG_5883Inuti kassettsleeven så finner vi information om Sekvensen själv, fyra rutor från serietidningen ”Preacher” men med ändrade prat- och tankebubblor. Allt är tryckt på en jordbrun papp som tycks vara av högre kvalité än vanliga pappsleeves. Jesse Custer har aldrig sett bättre ut.

IMG_5885Kassettryggen är numrerad via handskrift och limiterad till 50 exemplar, vilket än en gång får mig att känna att just den kassett som jag har blivit tilldelad är något alldeles speciellt. Det är musik från västkusten.

En viktig anekdot är även att siffran 29 verkar relativt harmlös men jag kan bekräfta att den 29:e oktober 2007 kl. 09:45 så släcktes de sista delarna av det analoga tv-nätet och Sverige kan härmed aldrig mer koppla en tv med antenn till enbart ström för att kunna titta på tv.

IMG_5888IMG_5886Kassettbandet innehåller totalt 6 musikstycken.

För att denna recension skall bli komplett så har jag lyssnat på varje låt 20-25 gånger under den senaste veckan, för att få en djupare förståelse för Sekvensen som artist och känslan som varje låt vill förmedla.

IMG_5889Sida A:

1. Klippt & stulet.

För mig känns detta som mer än en klassisk introlåt. Den sätter mer eller mindre stämpeln för resten av låtarna. Med ett ironiskt skratt och en uppgiven presentation av Sekvensen själv. Låten fortsätter med lokalpatriotiska rim om Blåvitt, Hisingen och vänner. Det är ändå en dyster ton, men Sekvensen avslutar låten med att uttrycka att han ska ”visa de jävlarna”. Titellåten är avklarad du är redo för resten.

2. Stämpla in.

Detta stycke kan lätt misstolkas. Det låter som ett kärleksbrev till arbetarklassen men vad jag har upptäckt är att det mer eller mindre är en instruktionsbok i hur fan du ska överleva när livet är piss. Vem har inte fejkat ett leende för att ta sig genom fredagen på jobbet, enbart för att kunna drömma bort om hur man snabbast tar sig till närmsta Systembolag? Sekvensen sätter orden på plats för oss med klumpen i halsen, flaskan i handen och ett relativt segt socialt liv.
I denna låt vågar även Sekvensen brista ut i sång vilket är imponerande av någon som använder starkt artikulerade ord för att gemene man ska fatta vad han snackar om. Detta är en jävligt stark låt efter den sjunde genomlyssningen.

3. Allt är lose lose.

Helvete vad denna låt är mörk. Tankarna förs direkt till nyare epos som Roffe Ruffs ”En trappa ner” och klassiker som Coolios ”Gangsta’s paradise”, hur löjligt det än låter. Det är genom denna låten folk får se Hisingens riktiga färg. Det är mörkt och hela låten är nyanserad av mörka synthslingor och en enkel trummgång. Det behövs inte mer än så. Här visar även Sekvensen att rösten är det enda han behöver för att kunna leverera en känsla. Det här fan toppklass.

IMG_5891Sida B:

4. Allt jag behöver (feat. Janina).

Textraden ”för allt jag behöver är snus och cigg – vänner, käk och Adidaskicks” kan vara den mest välskrivna och igenkännande jag har hört på flera år. Och då skriver jag ändå själv dagligen. Det är ännu en dysterbultad ballad om framkomligheten i vardagen. Inga pengar, vänskap, känslor och att försöka brinna för att skapa. Denna låt beskriver intrycket jag fick av detta kassettband. Hur i helvete hittar man inspiration när man är på botten? Man kanaliserar, slänger upp en snus, försöker umgås, försöker äta och ger fan inte upp. Det är där Sekvensen imponerar som mest och hur han än en gång knycklar ihop ett tillstånd i livet till enbart ett par ord.

5. Inatt.

Denna låt vill jag påstå är den mest drogliberala och beskrivande om Sekvensens situation i skapandeflödet. Den handlar om drömmar man haft, drömmar man har, hur man aldrig riktigt kommer fram. Man vill bara behålla status quo, men det blir ju aldrig riktigt så. Jag tolkar även denna låt som om den är en terapisession i ensamhet.

6. Allt jag behöver II.

Fan. Så jävla bra. ”En liten ballad för alla”.  En ”da capo al fine” som känns precis lika stark som ”Allt jag behöver I”. Refrängen byts ut till det bättre och det gör denna avslutningsballad till kassetbandets bästa och absolut mest välslipade track och jag tackar för musiken.
FÖR ALLT JAG BEHÖVER ÄR SNUS OCH FLICKS – VÄNNER, KÄK OCH ETT ÅTTABITS!

Musiken från Sekvensens ”Klippt och stulet vol.1”, information om hur du beställer kassetten och fortsatt information finner du på länken här under:

SOUNDCLOUD.COM/SEKVENSEN

Tack för musiken!


cassemt

Kassettbilden gör åter ett litet instick i denna blogg som behöver lite mer musik. Idag tipsar jag bara om fem riktigt bra intron till otecknade serier från 80-talet.

Som vanligt är det min personliga åsikt och uppskattar tillrättavisningar och extra bubblare.

Nummer 5:
Miami Vice.

Nummer 4:
Magnum PI.

Nummer 3:MacGyver

Nummer 2:
Knight rider.

Nummer 1:Alf.

Hoppas att ni njutit lite i vardagen och lyssnat i lugn och ro.

Ha en fantastiskt trevlig dag.

Hejdå.


Idag är det dags för en liten slumpvis vald loot från min hylla igen! Denna gången är det inte så mycket 90-tal, så utan vidare fördröjning:

IMG_3194Rokkon, Masters of the universe, Mattel, 1985.

Rokkon är en såndär rolig figur som jag aldrig hade som liten. Ärligt talat så hade jag inga MOTU-figurer, jag är nog lite för liten för det. Så nu i efterhand känns det halvaktuellt att åtminstone ha första vågen samt Rokkon och hans kompanjon Stonedar.

Rokkon är en stenkille, precis som General Traag från TMNT. Just min Rokkon är fin i lederna och har sin puffra.

IMG_3193Egon Spengler, The real Ghostbusters, Kenner/Columbia Pictures, 1987.

Egon är och kommer alltid förbli min absoluta favoritspökjägare. Jag tror att det är hans nördiga utseende blandat med hans intelligens och grava autism som gör honom mest intressant.

Just denna figur levereras med en gimmick. Trycker du armen som sticker ut mot kroppen så flyger den babyblåa slipsen utåt samtidigt som Egons hals får helt nya proportioner i samband med en lagom gapande mun.

IMG_3192Luke Skywalker in Stormtrooper disguise, Star Wars POTF(den riktiga), Kenner, 1984.

Denna figur har alltid tilltalat mig på något udda vänster. Som om den har fattats mig, som om jag sett den som ung men aldrig fattat vinkeln. Jag måste ha sett den hemma hos någon som liten antar jag…

Min figur saknar hjälm och ansiktet är förvånansvärt likt skådespelardvärgen Andre Arrudas. Knäppt. Värt att nämna är ju att Luke i Stormtruppsdräkt är den enda figuren från POTF-linjen som inte är från Jedins Återkomst. Visst, det finns nåt undantag när det gäller Han Solo i carbonit, men carboniten finns i Jedins Återkomst också.

IMG_3190Hood, Thunderbirds, Matchbox, 1992.

Detta är en riktigt knepig figur som bara följde med i en konstig leksakslot jag budade hem på Tradera. Jag kan ingenting om figuren och jag känner inte igen honom från serien. Å andra sidan så kan jag nog ärligt säga att det var ca: 18 år sedan jag kollade på ett avsnitt av Thunderbirds. Kanske ligger det uppe något på Youtube?

Hursomhelst är detta min första figur från tillverkaren Matchbox och jag måste säga, den ser inte jättecrap ut.

IMG_3189Bruce Sato, M.A.S.K, Kenner, 1985.

Min ända erfarenhet när det kommer till M.A.S.K-figurer var att jag fick en Vandal från Split-seconds-vågen när jag var på High Chaparral ca: 1993. Det var en fantastisk sommar och när jag kom hem så hade mina vänner aldrig sett något liknande. Som de flesta vet så kom ju Split-second-vågen fullpackad med skojsigheter, men den största ögonöppnaren var ju att man fick två exakt likadant skulpterade figurer, men den ena var av en ”genomskinlig” karaktär, vilket gjorde att leksaken fick dubbelt lekvärde.

Min ”genomskinliga” Floyd Malloy fick ett bittert öde till slut. Han var lilaaktig i sin färg vilket gjorde att om man la figuren på sin nattlampa så lyste rummet lila.

Jag gjorde detta en natt och lampans värme hade smält honom så att han såg ut som ett U. Kroppens mitt hade förkolnats och när jag försökte vrida hans ena arm så smulades kroppen sönder.

Åh Floyd-klon, vila i frid. Må din lila plast regna i himlen.


cassemt

Ibland så vill jag gärna tipsa om saker. Så idag tipsar jag om fem musikaliska stycken från spelmaskinen NES. Eller Nintendo entertainment system. Eller åttabitars. Skitsamma. Tanken är väl att ni ska få en mix mellan det som ni redan känner till och kanske nåt ny liten ädelsten. Njut av dessa!
Jag undviker publikfrieri och säger redan nu att Dr. Wily’s castle är bra, men lagom uttjatad.

Nummer 5:
Journey to Silius, intro.

Nummer 4:
Castlevania III, första banan.

Nummer 3:
Megaman 3, intro.

Nummer 2:
Mother/Earthbound 0, Pollyanna.

Nummer 1:
Ducktales, månbanan, vafan trodde du?

Jag återkommer en annan dag med lite fler tips, inom en liten mer obskyr genre kanske.
Och nu till det där avslutet. Idag får du som läsare en bild på Alf.

Alf!



%d bloggare gillar detta: